Dag 1 - L'Agulhas till Caledon i extrem värme



Det blev en orolig natts sömn och vi vaknade alla flera gånger. Jag kände mig som ett barn innan julafton, nervös och förväntansfull. När alarmet ringde var det enkelt att stiga upp, fast vi var trötta. Nu skulle vi äntligen börja äventyret! Vi packade ihop och gjorde cyklarna klara precis i lagom tid till att frukosten skulle serveras kl.07.00. Med utsikt över havet åt vi ägg, yoghurt, flingor och avokado. Sedan var det dags att vinka hejdå till familjen vi hyrt ett rum av. Dagens mål var att ta sig till Caledon, nästan elva mil bort. Väderleksrapporten spådde att graderna skulle stiga upp till 36 grader och vi var tacksamma över att starta dagen på svala 20.







Vi lämnade Aghulas och trampade på platta vägar längs med öppna landskap. Redan efter trettio minuter såg vi vår första struts! Det kändes härligt att vara ute på cykeltur igen! Landskapet var torrt och varierade i olika nyanser av gult, grönt och brunt. Det var vackert och vi njöt! Skulle det vara såhär hela dagen skulle det bli en lätt dag i sadeln! Vi tryckte på och vid tolvtiden anlände vi till Napier, staden vi beslutat oss för att äta lunch i.


Här fanns en mysig bistro precis bredvid vägen med nybakt bröd och fyra hundar. Vi tog en lång paus och åt och drack och tog skydd från den starka solen. Till lunch blev det kyckling med potatis och en pizza bredvid. Till förrätt doppade vi nybakad focaccia med saltflak i balsamvinäger och olivolja. Gissa om det smakade underbart gott? Nu hade vi kommit halvvägs på dagens etapp och vi började känna oss lite möra i benen. Men värst var värmen hittills, vi är inte vana vid solen. För att inte bränna oss hade vi redan täckt oss från topp till tå med kläder. Men värmen gick det inte att fly undan från. Det var underbart att komma in och få en lång paus från solen.







När vi ätit färdigt begav vi oss ut igen och tänkte naivt att vi bara hade lite över fem mil kvar. Men att vår snitthastighet skulle sjunka betydligt hade vi inte tänkt på. Nu väntade klättring uppför branta och långa backar. Solen gassade och det fanns ingen vind. Strålarna brände mot huden genom kläderna och svetten rann. Det var otroligt varmt, på snudd till att jag fick panik. Det var som att vara inlåst i ett trångt rum där temperaturen gradvis ökade och enda vägen ut var att fortsätta cykla uppåt. När vi klättrade uppför backarna kändes det som om hjärtat skulle rivas ut ur bröstet på mig, jag mådde illa och jag fick stark frossa. Där satt jag i fyrtio graders värme och huttrade. Det var en ny upplevelse och jag mådde riktigt dåligt. Killarna fick också frossa när det var som varmast. Vi hade räknat med att graderna skulle liggan mellan tjugo och trettio i början och att vi skulle få tid att vänja oss vid solen och värmen. Men vi hade otur, just idag skulle det bli rekordvarmt och sedan skulle graderna sjunka nedåt igen. Vi fick starta resan med chockhetta. Det fanns ingenstans att söka skydd för solen och vi va tvungna att fortsätta trampa. Jag kände mig oerhört otränad och pulsen slog rekordsnabbt. Det var tungt och obehagligt. Mer än förväntat. Helt ärligt.


När det äntligen kom ett stort träd som hängde ut i vägen stannade vi för att ta en paus i skuggan. Precis där drog det igenom som en tunnel av vind och det kan ha varit något av det lyxigaste och bästa med hela dagen. Vi satt på vägkanten och åt varma bananer som påminde mer om ugnsbakade bananer än vanliga och drack ljummet vatten. Men att få den svalkande vinden var helt underbart och vi kom alla ner i temperatur igen. Hjärtat började slå normalt och frossan släppte. Det gjorde susen och vi fortsatte cykla.






Nu kom vinden och den blåste ordentligt. Mest från sidan eller rakt mot oss. Men det var värt det. För värmen blev betydligt mer överkomlig nu. Men det gjorde cyklingen tyngre.

Det var uppförsbackar och vind hela sista sträckan. Det var tunga mil, riktigt tunga. Men på ett sätt var jag glad över att starta tufft. Det kommer göra mig bättre rustad för det som kommer senare.


Landskapet omkring oss var makalöst vackert och vi passerade stora farmar och betande djur. Vi såg fler strutsar, små antiloper, får och kossor. Trafiken som passerade höll fint avstånd och flera tutade och vinkade. En del stannade och frågade vart vi var på väg och om allt var bra med oss. Det kändes tryggt och skönt.


Mitt blodsocker sjönk av all klättring och jag hade svårigheter med att få upp det. Vi fick stanna fem gånger för att försöka få upp mig över 4mmol och när vi närmade oss dagens mål hade vi snart inget mer robust kvar att äta. Mina ben var som överkokta nudlar och kraften bokstavligt talat rann ur mig. Men fler sista krönet skymtad vi äntligen Caledons konturer. Solen började sänka sig och vi cyklade i en guldfärgad värld. Det var en fin belöning och en perfekt avslutning på dagen. Vi hade cyklat elva mil och tagit tolv hundra höjdmeter. Vi rullade in i Caledon och hittade snabbt vårt gästhus.




Gästhuset ser ut som en bordell och i mörka rum fulla med cigarettrök sitter några ensamma själar och spelar på enarmade banditer. I den mörka baren skrålar musiken och en man sitter och dricker helt ensam. Var är detta för ställe undrar jag? Rummet är fint däremot, men utöver det är vi glada att vi bara stannar en natt här. När vi hade checkat in la sig Anders på sängen och knäckte ihop och Rasmus och jag gick och köpte en hel vagn med mat och dricka. Rasmus pulsklocka visar att han bränt över 6800kcal och min 3500kcal.


Nu sitter killarna och försöker få i sig mest möjligt med kalorier och jag skriver detta. Vi är trötta i hela kroppen och det blir en tidigt kväll. Vi behöver vilan inför morgondagens etapp.

I morgon har vi närmare tusen höjdmeter att klättra men på bara sju mil. Vi hoppas på medvind och lägre temperatur.


Varma Hälsningar /Susanne

Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING