Dag 12 - Springbook till Aussenkehr Namibia - nytt rekord och gränsövergång!




Idag var vår sista cykeldag i Sydafrika och det kändes spännande och kul att vi snart skulle cykla in i Namibia. Dagen startade i vanlig ordning med att vi var uppe för tuppen och på väg ut runt fem på morgonen. För att lämna hotellet behövde vi använda den elektriska grinden och vi hade kommit överens om att vi skulle lägga nyckeln på en plats innanför grinden. Det innebar att vi skulle trycka på knappen på nyckeln, lägga den och så löpa ut innan grinden hann stänga helt. Problemet var bara att dt var en sensor i knähöjd som stoppade grinden om man passerade. Jag försökte hoppa över men det gick inte särskilt bra med mina korta ben. Ramsus blev otålig, tog nyckeln, tryckte på knappen och grinden började stängas. Sekunden senare slänger han sig ner på marken och rullade under sensorn. Det såg ut som på film och vi alla skrattade. Men det fungerade och vi kunde börja rulla ner. För varje hus vi passerade väckte ni deras vakthund och det blev som en kedja med skällande hundar. Vi hoppas att vi inte väckte hela kvarteret.


Det var svalt och skönt och första biten cyklade vi nästan i mörker. Solen började gå upp bakom oss och snart stannade vi för frukost. Vi åt färsk passionsfrukt, yoghurt, cottage cheese, pumpafrön och banan. Det var som alltid en sämre frukost och vi alla blev dåsiga och trötta. Mjölkprodukter passar bättre som kvällsmat, den saken är säker! När vi hade ätit försökte vi trycka på efter bästa förmåga, men kroppen kändes tung och trött. Cyklingen däremot var relativt enkel men lite upp och ner men ingen extrem klättring. Det gick fort fram till dagens första delmål Steinkopf. Här var enda möjlighet att köpa mat innan vi skulle passera gränsen till Namibia. Vi stannade på stadens enda restaurang/cafe och parkerade våra cyklar utanför. Restaurangen var en kombinerad affär där man kunde köpa mat, läsk, godis, slangbellor, och möbler. Stället såg ut som det inte blivit städat sedan någon gång på tidigt nittiotal. Överallt var det prylar och det hängde saker som täckte varenda vägg. Det luktade som en blandning av hö eller djur. Ljudet från fåglar som skrapar klorna och näbben mot metal i sina burar gav stället en ännu mer bisarr känsla. Vi gick fram till färskvaudisken som var allt annat än färsk. Maten som låg där såg ut att ha legat där ganska länge. Vi beställde kokta ägg och mackor som såg nygjorda ut. Nära maten kom kastade vi oss hungrig över den men när vi tog första tuggan växte det i munnen. Bröder såg gyllene ut och vi trodde att det var nystekt. Men när man fick det i munnen var det stenhårt på vissa platser och mjukt men extremt torrt på andra. För att det var så gammalt. På mackorna fanns en sorglig köttbit som jag inte vågade äta, den såg ut att vara av mycket tveksam ursprung. Jag åt en macka, Rasmus åt en och Anders åt två. När han började på sin tredje upptäckte han att den var full av mögel och det blev droppen för oss alla. Vi drack upp vår kaffe och sedan skyndade vi oss ut därifrån. Häller hungrig än matförgiftad.




Nu hade vi bara lite över 6 mil kvar till Namibia och cyklingen var lätt. Landskapet omkring oss började påminna mer rom sandig öken, röda toner, steniga partier. Det var väldigt vackert och vi njöt. Kilometrarna bara försvann och snart var vi vid gränsen till Namibia. Först gick vi in på två olika kontor för att stämpla oss ut ur Sydafrika. Sedan passerade vi tullen och en ytterligare kontroll för att lämna landet. Efter det cyklade vi en bit och kom till Namibias gränskontroll. Vi gick in en byggnad och började fylla ut vår blanketter. Det var ganska många andra som skulle över gränsen och vi fick köa en stund innan vi kom fram till luckan. Vi gav passen och blanketterna till kvinnan bakom glaset och höll tummarna. Efter den obehagliga upplevelsen när vi försökte komma in i Sydafrika, var jag inte längre säker på om detta skulle gå smärtfritt. Men damen bakom kassan tog bara några sekunder på sig innan hon stämplade alla våra pass och så var vi inne i Nambia! Vi rullade vidare och ut ur området var en tull/polis check. Sedan var det bara att börja trampa igen. Det var en mäktig känsla att cykla in i Namibia, att ha tagit sig dit med egen kraft. En känsla av frihet och stolthet. Vi var alla upprymda!


Vi kom till en snabbmatskedjan Wimpy och blev själaglada över att kunna beställa någorlunda färsk och bra mat. Jag beställde kött och grönsaker och killarna en diger hamburgermeny. Det var gott att få något ordentligt i magen. Under lunchen satt vi och pratade om vägen vidare. Ursprungsplanen var att bara cykla ungefär en mil till och ta in på Felix Unite Campsite. Men vi känd oss fortfarande fräscha i kropparna och morgondagen skulle vi väldigt tuff med fjorton mil och merparten på grusväg samt klättring närmar 1000m. Vi började prata om att ta fem mil till idag. Med tolv mil i benen är det n ganska lång stäcka att lägga till. Mer än vi cyklat pr dag på denna tur. Vi tittade på vinden som nu blåste mycket starkt och konkluderade att vi borde få den i ryggen efter närmare två mil. Vi beslöt oss för att ge det ett försök, fram kommer man ju alltid, frågan är bara när.


Vi lämnade Wimpys och började cykla. Vid sidan av vägen låg de gröna vinodlingarna tätt, med stora buskar med rosa blommor framför. Bergen i bakgrunden gick i brunt, orange och svart och himlen var klarblå. Det var helt nya vyer och fantastiskt vackert. Människorna vi mötte vinkade frenetiskt och log så att alla tänderna syntes. Jag kände mig exalterad över att få cykel i detta vackra och välkomnande land! Det var en fint första intryck!



Ganska snart mötte vi motvinden och vi fick kämpa på hårt för att ta oss framåt. Jag hade hittills cyklat hela dagen utan cykelbyxor med padding men nu började skavsåren bränna ordentligt. För varje tramptag kände jag hur såren gnuggades mot de hårda metallbitarna på Brrooks-sadelns kant. Det kändes som om metallen borrade sig in under huden och mina sittben grävde hål i sadeln. Efter en mil var jag helt slut i kroppen och redo att ge upp. Jag ville bara gråta. Rasmus bad mig kolla mitt blodsocker eftersom han menade att min energi bara tar slut på det sättet nära jag får lågt blodsocker. Mycket riktigt, jag hade känning och det var dags att trycka i sig kolhydrater. Samtidigt passade jag på att byta cykelbyxor till de med padding i och sedan fortsatte vi. Det var som dag och natt och plötsligt gick cyklingen betydligt bättre. Skavsåren blev överkomliga och efter en stund kände jag hur sockret gick ut i kroppen och energin kom tillbaka till benen. Vi tryckte på och efter en stund svängde vi av och började trampa norrut.


Nu fick vi vinden i ryggen och cyklingen gick lätt. Vi hade slät asfalt och väldigt lite stigning. Det var rena cykeldrömmen och vi tryckte på. Med musik i öronen klarad vi att cykla som aldrig förr och på vissa partier kunde vi hålla runt 50km/h. Vi gav allt och låren brände, svetten sprutade och vi andades högt. Det var som ett intensivt träningspass och jag kände hur endorfinerna exploderade i min kropp. Jag fick ett glädjerus i hela kroppen och fylldes av total lycka, jag kunde knappt sitta still på cykeln. Vinden fladdrade genom mitt hår och mot min kind, naturen omkring oss påminde om så som jag föreställer mig planeten mars och vi var mer eller mindre ensamma på vägarna. Det var en riktigt häftig upplevelse att flyga fram genom det spektakulära ökenlandskapet och det var en av mina bättre upplevelser i livet.



När vi äntligen kom till korsningen vi skulle svänga av i tog vi av in på en smal grusväg. På bägge sidor hade vi vinodlingarna tätt intill och solen började gå ner bakom bergen. Vi rullade in till hotellet via en palmprydd allé och kom fram precis innan stängning. Damen bakom disken gav oss två små stugor precis nere vid floden. Det var fullt av små fåglar som kvittrade i buskarna och träden runt hela området och ljuden från naturen var som en explosion av harmoniska ljud. Från vår veranda hade vi utsikten över bergen och floden och det var hur fint som helst. Vi tog en underbar dusch och sedan firade vi dagens bedrift med pizza och lasagne i restaurangen som också hade panorama utsikt över naturen.



Vi var helt slut i kroppen men samtidigt glada över att ha klarat 170km på en dag, vår bästa stäcka hittills på resan! Nu var Sydafrika avklarat och ett helt nytt land ligger framför våra cykeldäck. Vilken känsla!


Varma hälsningar/Susanne

Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING