Dag 13 - Aussenkehr till Rosh Pinah - den vackraste cykelturen ever!



Vi hade ställt klockan lite senare än vanligt eftersom middagen drog ut på tiden kvällen innan. Tillräckligt med sömn är helt avgörande om vi ska hinna återhämta oss till en ny cykeldag. Jag vaknade vanlig tid oavsett och låg en halvtimme och väntade på att klockan skulle ringa. Från sängen låg jag och kikade att på kontrasterna från bergstopparna och lyssnade på fåglarna som redan vaknat. Mina ben kändes förvånansvärt fräscha och jag var redo för en ny dag i sadeln. Vi drog oss en stund tillsammans och sedan gick vi upp och packade ihop det sista. Kvällen innan hade vi mer eller mindre gjort allting klart för avresa och vi behövde inte många minuter på oss för att bli klara. Utanför vår lilla stuga hittade vi Anders som stod böjd över sin cykel som stod upp och ner. Det var ett dåligt tecken. Han hade fått ännu en punktering och vi suckade. Det var riktigt dålig tajming. Idag skulle vi klättra över tusen höjdmeter, ta närmare tolv mil och över åtta av dem på grusväg. Efter kl.12.00 skulle vinden öka i styrka och delvis blåsa mot oss. Värmen skulle krypa över 35 grader och vår plan var att ta försöka ta majoriteten av dagen innan vinden och värmen skulle komma. Att klättra på grusvägar i den värsta värmen var inte optimalt. Därför behövde vi varje minut vi kunde få i sadeln nu på morgonen. Men det är ingen idé att gråta över spill mjölk och Rasmus gick för att hjälpa Anders med lagningen. Vi konkluderade att det måste vara något som sitter fast i däcket eftersom det fortsätter bli punktering på samma däck och liknande plats på slangen. Anders hade letat men inte funnit något. Rasmus bör slang och började pumpa upp däcket. Då gick det hål igen. Han satte sig för att undersöka däcket och hittade en sten från utsidan som gick igenom däcket. Det var denna som var problemet. Som tur var hade Anders en ny slang och vi slapp laga hålen där och då. Vi packade ihop och började cykla en timme för sent.



Rasmus blev på dåligt humör. Han är noga på tider. Om man säger en avresetid håller man den. Det har han med sig från sin tid som fallskärmsjägare. Där gick gruppen om du inte var klar när det var dags. Han har lär sig att utrustning är något man färdigställer kvällen innan, eller så går man upp tidigare och ser till att vara klar när man ska. Vi har i början bråkat många gånger i vår relation om detta. Jag har alltid menat att oförutsägbara saker händer och han menar att det är sånt man undviker genom att färdigställa i tid. Då finner man problemet innan det påverkar planen. Idag har jag lärt mig att göra likadant och jag måste ju medge att det gör att färre saker skiter sig. Nu kanske du tänker att en timme hit eller dit inte spelar någon roll. Men då har du aldrig kämpat i motvind och uppförsbackar i stekande sol. Om man kan få en timme mindre av det är det värt väldigt mycket. Rasmus deklarerade att det idag blev minuterlånga pauser för att ta ikapp den timmen. Vi gav oss iväg.
























Vi kom ut på huvudvägen och mötte alla morgontrötta arbetare som var på väg till fälten med vindruvor. De flesta log brett och vinkade trött. Det blir ofta uppståndelse när de ser att vi är två på samma cykel. Jag var oerhört glad över att få ta in soluppgång, vingårdar och bergen omkring oss. Det var en vacker morgon. Lite senare passerad vi området där arbetarna bodde. Här bodde folk i hyddor och skjul och stora bussar kom från gårdarna för att hämta upp dem till jobben. Ännu en gång väller tacksamheten över mitt liv hemma över mig.



Snart svängde vi av in på grusvägen som till vår förvåning var hårt packad. Det gick fint att cykla och vi höll ett snitt runt 20km/h. På vår vänstra sida flöt Orange river och bakom den gick bergen. Det var grönt i flodbanken och fåglarna kvittrade. Till höger om oss hade vi svarta berg och stenhögar. Jag vet att jag upprepar mig, men det var makalöst vackert. Jag är SÅ glad att jag får chans att se denna delen av Namibia istället för den tråkiga vägen vi valde sist. Ja asfalt är lätt att cykla, men detta är en helt annan upplevelse. Det var tyngre att hålla hastigheten igång och vi var tvungna att trampa varje sekund. Benen gick som trumpinnar men vi kände oss starka. När vi cyklat lite över en timme tog vi en paus i skuggan och åt medhavd frukost från hotellet. Det blev två ägg, en korv, mackor och muffins. Sedan började vi trampa igen.





Vi höll ett snabbare tempo än Anders och vi beslöt att vi alla tar dagen i eget tempo istället för att vänta in eller cykla ihjäl sig. Det var tungt att trycka på och svetten rann. Varje halvtimme tog vi en minipaus för att dricka vatten. Så fort vi stannade drog jag ner mina cykelbyxor till knäna och lät skavsåren torka från svett och vädra. Vi var ensamma i öknen och det var väldigt praktiskt just denna dag. Bilder från detta kommer inte upp på bloggen, men jag kan lova att det kändes märkligt att stå med rumpan bar och ta sin paus. Vi skrattade varje gång. Men helt ärligt var det en succé! Skavsåren blossade inte upp på samma sätt så länge jag höll dem torra. Jag hann knappt dricka eller äta något innan Rasmus deklarerade att det var dags att börja cykla igen. Att säga att pauserna var korta vore en underdrift. Rasmus höll tiden mellan pauserna minutiöst och längden på pauserna likaså. Jag vet av erfarenhet att det är smart och att fem minuter extra varje paus snart betyder en eller två timmar extra i sadeln på en dag. Det var bara att bita ihop och trampa vidare. Fördelen med tandemcykel är att jag där bak kan göra mycket i farten. Byta kläder, äta, dricka, kolla blodsockret och nu med insulinpumpen kan jag också ta insulin eller stänga av insulinet i farten. Väldigt praktiskt! Det gäller att låta hjulen rulla hela tiden om man ska komma fram.




På vägen såg vi två stora familjer med apor varav en hade en aggressiv och högljud hane. Han brölade för att skrämma oss eller markera revir och vi lyckades ta några bilda innan de försvann ner mot floden. Det var häftigt att cykla i detta öde landskap med naturen tätt intill. Landskapet ändrades hela tiden och vi fick en oförglömlig upplevelse.

















































Genom dagen passerade ett tiotal bilar och fjorton motorcyklar. De var på tur genom Namibia med ett företag som körde deras packning från plats till plats och åkte bakom hela gänget. Varje gång de passerade oss vinkade de respektfullt och några stannade för att ta bilder på vår tandemcykel. Vi stannade och pratade med en man från Tyskland. Han var väldigt imponerad över att vi tog denna etapp med cykel, de tyckte det var utmanade med motorcykel. Det var ett fint perspektiv att ha med sig när vi fortsatte mot den sista biten av grusvägen. Här kom nämligen mer stigning och lösare grusväg.




De sista tre milen blev ordentligt jobbiga och nu brände och sved skavsåren desto mer. En hel dag skumpades upp och ner och fram och tillbaka i sadeln hade gnuggats hål på de flesta skorporna och nu rann den salta svetten över de öppna såren. Benen var trötta, knäna värkte, händer och fingrarna domnade bort och cykeln rörde sig långsamt framåt. Vi hade svårt att få fäste i det lösa gruset och vårt bakdäck spann i sanden. Vi cyklade sicksack på vägen för att hitta mest möjligt fast mark under däcket. Och när den sista branta backen kom fick jag gå långt in i mig själv för att samla kraft att orka upp. Jag påminde mig själv om att detta var självvalt och att allting inte kan vara lätt och kul hela tiden. Så bet jag ihop och gav mitt allt. På toppen kom vinden md vi fick det snett bakifrån och det var en ren lyx att få svalka ner kropparna. Vi rullade ner och började skymta ett svart område längre fram. Kunde det vara asfalt?




Vi svängde av och såg hur den släta asfaltsvägen anslöt till grusvägen längre fram. Jag gjorde ett riktigt glädjetjut och kände hur humöret steg. Sista milen blev svagt uppför men på asfalt. Trots att vi hade vinden i ryggen var det svårt att hålla ett imponerande tempo. Jag var fullkomligt slut i benen. Ännu en gång påminde Rasmus mig om att jag säkert var på väg ner i blodsocker och som alltid hade han rätt. Vi stannade och åt några gånger men det hjälpte inte särskilt mycket. Trots att sockret kom upp var jag helt kaka i benen. Jag var så himla trött efter dessa två cykeldagar. Vi cyklade på och så småningom kom vi in i den lilla gruvstaden. Här finns inte mycket men tre hotell och en mataffär är trots allt en metropol just nu. Vi checkade in på det som verkade bäst och tog en lång dusch. Det var helt himmelskt! Sedan gick vi för att försöka få i oss riktig mat. Det var desto svårare eftersom det var National Human Rights Day vilket innebar att hela byn var stängd. Förutom bensinmacken som var öppet och vi köpte korv, bröd och tomatpuré. Efter vi hade tryckt i oss maten somnade vi alla direkt och tog en eftermiddagslur. Sedan blev det en middag och efter den var det svårt att hålla ögonen öppna särskilt länge till.




Jag är oerhört stolt över vår prestation så långt! Nu körde vi 28mil på två dagar och den andra dagen var allt annat än lätt. Vår förmåga blir sakta men säkert bättre och även om vissa stunder där riktigt tuffa är det en otroligt fin upplevelse merparten av tiden. Jag känner mig både fysiskt och mentalt starkare än förra gången vi cyklade Afrika. Det är häftigt att se och känna den skillnaden. Jag märker framför allt hur mina tankar förändrats. De är mycket mer positiva nu. Och jag ”tar mig samman” ganska lätt. Det är kul att pressa hårdare när man är trött och se att kroppen klarar det. Det är spännande att se hur kroppen tar slut och hur man vill ge upp men att man ändå klarar att fortsätta.


Det är intressant att se hur olika tankemönster hjälper eller stjälper prestationen. Och det är nyttigt att träna på att vända sitt fokus varje gång det gör ont eller blir tungt. För när skavsåren bränner som värst och varje tramptag är tungt är det så lätt att gå ner sig och vilja ge upp. Men jag lär mig att tänka på andra saker ju tyngre det är. Jag börjar säga till mig själv att jag är stark, att vi klarar detta, att detta gör oss starkare och att motstånd gör oss bättre rustade för svårare uppgifter. När jag tänker så är det som om jag finner nya krafter och får mer energi till låren och som om allt som gör ont inte får lika mycket utrymme längre. Det kan låta flummigt, men det gör verkligen skillnad!


Varma hälsningar/Susanne

1 kommentar
Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING