Dag 5 - Porterville till Clanwilliam, en psykologisk prövning!



När klockan ringde 06.00 kändes det som ett tåg kört över kroppen. Mina lår var fortfarande som två betongklumpar och min hals var tjock och näsan tätt. Det hade varit skönt att dra täcket omkring sig och sova några timmar till. Men att cykla i värmen är värre och vi gick upp och började packa ihop.


På väg ut mot cyklarna mötte vi Tricia som stor vid spisen och stekte bacon till oss. Hela huset luktade stekt bacon och nybryggt kaffe och vi kände hur det vattnades i munnen. Tricia var på strålande humör och pratade massa medan hon sprang runt i köket och lagade frukost. Vi packade cykeln och fyllde på våra vattenflaskor för dagen. Tricia kom ut med tre flaskor hon lagt i frysen. NU var det isklumpar som sakta skulle smälta till dricksvatten under dagen. Kallt vatten på vägen, wow vilken lyx!



Anders kom och vi satte oss ner för att äta vår frukost. Vi fick nyrostat bröd, stekt bacon, ägg, färsk frukt och gott kaffe. Under frukosten sprang Tricia runt och fixade och pratade med oss. Vi undrar var hon får sin energi ifrån. Hon berättade om tidigare cyklister som bott hos henne och gav oss deras kontaktuppgifter. Medan hon pratade skärde hon upp tre bitar hemlagad fruktkaka och packade in i folie. Det skulle vi ha med oss. Och några bananer såklart. Tricia undrade om vi ville att hon skulle göra matsäck till oss, hon kunde ju bre smörgåsar för oss att ta med. Sedan hämtade hon salt till Anders hesa hals som han skulle gurgla. Vi blev bortskämda och omhändertagna på ett sätt vi aldrig tidigare hade upplevt. Gästfrihet är ett ord som känns ynkligt. Det var som att bo hemma hos sin egen mormor.



Efter frukosten kramade vi Tricia och sa hejdå. Sedan började vi trampa upp ur den lilla byn. Det var betydligt svalare så här tidigt och vi beslöt att vi ska försöka komma iväg tidigast möjligt varje cykeldag. Just idag blåste vinden skarpt och snett framifrån och vi fick kämpa för att hålla ett snitt runt 15km/h. Det var trögt och kändes som om vi cyklade i sirap. Hur mycket vi än tryckte på gick det inte att hålla ett snabbare tempo. Vi fick till och med cykla i nedförsbackarna.



Efter en halvtimme fick Anders punktering och vi stannade vid vägkanten för att laga den. Utöver det var det inte mycket action den förmiddagen. Det var vi, en spikrak asfaltsväg och vår sabla motvind. Det är lätt att bli grinig i dessa situationer. Men så började jag tänka att ingenting här i livet kommer gratis. Vi måste sluta önska att det ska vara enkelt, för inget vi vill uppnå kommer vara enkelt, lätt och behagligt. Idag var en perfekt dag att öva på just det. Öva på att fortsätta kämpa framåt också när man möter oväntat motstånd och förutsättningarna är sämre. Öva på att inte tappa energi och bli negativ när det sker. För det är precis så verkligheten ofta ser ut. Det var en nyttig läxa som jag behövde.



Vi stannade vid vägkanten precis innan vi skulle börja klättra mot toppen av Citrusdal. I skuggan under ett tak med stolar och bord i betong satte vi oss för att fika. Vinden blåste så hårt att vår mat flög av bordet om vi inte höll fast i dem. Vi åt upp och började ladda för klättringen. Sedan rullade vi ut igen. Den första biten var tuffast då vi cyklade i svag lutning med motvind. Men desto brantare berget slingrade sig, desto mindre påverkade vinden vår hastighet. Det gick sakta med säkert uppför och utsikten på vägen var magnifik.



På toppen av passet fanns en restaurang där vi bestämde oss för att stanna för lunch. Det blev ett välbehövligt stopp och vi åt mackor och glass. Sedan shoppade vi godis och andra snabba kolhydrater i den lilla butiken och gjorde oss redo för sju mil i motvind. Vi började rulla ner mot Citrusdal.



Den första milen susade förbi och vi njöt av utsikten över apelsin och citronodlingar. Viden hade vänt och vi fick det från sidan eller snett bakifrån nu. Plötsligt kunde vi få upp farten betydligt och all kraft vi la ner på att trampa tog oss faktiskt framåt. Det var underbart! Det var fina mil och helt överkomligt tunga. Vi stannade på små rastplatser vid vägen med skydd från solen och åt lite med jämna mellanrum. Skavsåren i rumpan brände mer och mer och vi alla såg fram emot en vilodag i Clanvilliam.



Vi rullade sista biten och kom in i den lilla byn redan vid fem tiden. Vårt hotell låg mitt på gågatan och vi checkade in. Rummet var så stort att cyklar och all packning fanns plats utan besvär. Här ska vi ha en vilodag innan vi beger oss ut igen.


Vi behöver tid nu i starten att bygga upp vår fysiska förmåga. Det gör man genom att första påföra kroppen mer motstånd än den idag klarar av. Sedan vilar man, äter och låter kroppen bygga upp sig. Då blir kroppen starkare och klarar mer motstånd än tidigare. Genom att hela tiden påföra mer motstånd blir vi gradvis starkare och orkar längre och tyngre cykelpass. Samt fler cykeldagar på rad. Nu laddar vi inför nästa etapp.


Varma hälsningar / Susanne



Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING