Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING

Dag 7 - Clanwilliam till Vanrhynsdorp - att lära sig lyssna på kroppens signaler.




Jag vaknade med en tjock och ond hals och en tätt näsa. Det var inte helt en helt optimal start på dagen men eftersom vi bara hade en kort dag framför oss beslöt vi oss för att köra ändå. Vi gick ner till frukost precis när de öppnade och beställde äggröra, korv och bacon och åt upp så fort vi kunde. Planen var att cykla tidigt för att undvika den värsta värmen. Efter frukost packade vi ihop och konkade cyklar och packning nerför den smala trappan och ut på gatan. Sedan cyklade vi förbi matbutiken Spar för att fylla på med data på telefonen. Våra tio GB var slut och här gör man fortfarande som förr i tiden. Man köper mer ringtid eller data och fyller på sin telefon. Det kostar runt åttio kronor för 1 GB. Vi fick hjälp från två unga killar som kom förbi och hälsade. De cyklade runt i Sydafrika och nu hade de fått slut på mat och liftat till Clanvilliam. De tog en selfie med oss och hjälpte oss fylla på vårt sim-kort och sedan vinkade vi hejdå.





Vi började cykla och terrängen var lite upp och ner men inga stora backar. Vinden blåste starkt men bakifrån, det var en helt galen medvind. Det kändes som vi flög fram! Vi tog fyra mil på nolltid och satte oss för att äta medhavd lunch i skuggan. Temperaturen var bara runt trettio och vi gladdes åt de härliga omständigheterna. Vi började diskutera om vi skulle försöka oss på en dubbeldistans idag. Det skulle innebära femton mil i sadeln men med detta snittet skulle det funka. Vi åt upp och gav oss ut på vägen igen.


Nu mötte vi uppförsbackarna och motvinden och vår snitthastighet sjönk. Vi fick trycka på bra för att röra oss framåt i ett acceptabelt tempo. Plötsligt var dagens förutsättningar helt annorlunda och möjligheten att ta en dubbeldistans började blekna. Jag var inte alls i form och trots att jag rent faktamässigt visste att cyklingen hittills varit enkel, kändes det inte så i kroppen. Jag var sliten och kände mig nästan febrig. Jag var inte helt säker på om jag skulle klara att ta femton mil i denna form även om vi skulle ha medvind. Men nu när både vinden och klättringen kom in i bilden kände jag hur all energi rann ur mig.



Det är precis detta som är svårt när man reser med kroppen som motor. Man kan inte dra fram en karta och bara bestämma antal mil per dag. Man måste väga in höjdmeter, vind och dagsform. Jag börjar förstå att kroppen inte är en maskin man kan tvinga fram ett resultat med. I alla fall inte i längden. Men när man samarbetar med kroppen klarar man att prestera bättre över tid. Istället för att ignorera kroppens signaler och bara köra på. Tills det inte längre går. När vi pressar våra kroppar som vi gör på våra äventyr lär man känna sina egna signaler och gränser. Och jag tror att jag börjar lära mig att respektera dem också. Jag märker att jag tänker väldigt annorlunda nu mot första gången vi cyklade. Då kunde jag känna en stress över att genomföra resan snabbast möjligt. Nu bryr jag mig inte så mycket om sånt. För jag gör inte detta för någon annan eller för att bevisa något. Jag gör det för upplevelsen och för att skapa goda minnen med Rasmus. När jag skriver detta inser jag hur mycket vi förändrats med åren och det gör mig väldigt glad.




När vi kämpat en god stund kom vi till en korsning med en bensinmack och en snabbmatsrestaurang. Vi blev alla eniga om att en fika här skulle passa utmärkt. Väl inne på restaurangen slutade det med att vi beställde en full meny med mat och dricka och blev sittandes länge. Vi var alla relativt slitna och insåg att en dubbeldistans idag var en dålig ide. Därför tog vi en lång lunch, nu hade vi inte längre bråttom. Vi hade bara två mil kvar till dagens gästhus för natten. Det fick oss till att slappna av, luta oss tillbaka is tolkarna och börja njuta. Vi pratade företag och träning och tiden flöt snabbt förbi. När vi druckit över tre liter vätska var det dags att ta sista biten och vi lämnade restaurangen. Den sista biten var tung men överkomlig och när vi anlände till vårt gästhus var vi glada över vårt beslut. Det var hett ute och vi kände oss färdiga för dagen.



Vi hade fått två rum till priset av ett av den vänliga mannen och vi checkade in och sköljde av oss dagens svett. Jag satte mig för att skriva dagens blogginlägg men började må allt sämre. Min hals värkte och jag frös så att jag skakade. Dessutom hade jag tandvärk och var dålig i magen. Jag orkade inte skriva mer än fyra rader, sen la jag mig ner för att vila. Blotta tanken på att ge mig ut och cykla i morgon kändes överväldigande. Detta var dålig tajming.



Jag vilade och Rasmus försökte reparera vår drönare som vägrar koppla bilden till skärmen. Det tog en bra stund och mot eftermiddagen kvicknade jag till och gick till affären tillsammans med Anders. Vi handlade mat inför nästa dag och en gigantisk vattenmelon till kvällen. Den fick mig att må ännu bättre. Sedan gick vi ut och åt och planerade morgondagen. Vi beslöt oss för att börja cykla klockan fem på morgonen eftersom det skulle bli över fyrtio grader redan kl.10.00. Därför gick vi hem och packade cyklarna klara för avfärd och sedan hoppade vi i säng. Innan vi la oss tog jag en trippel dos L-Glutamin, panodil och multivitaminer. Sedan somnade vi tidigt.


Varma Hälsningar/Susanne