Dag 8 - Vanrhynsdorp till Nuwerus - en spektakulär dag!



Klockan ringde och vi flög målinriktat upp ur sängen. Vi smörjde ett lager solkräm 50+ över hela kroppen, tog på oss kläderna och rullade ut ur gästhuset. Det tog bara några minuter från att klockan ringde till att vi var ute på vägen och började rulla ut ur byn. Solen hade inte gått upp ännu och det var ett mystiskt ljus över hela landskapet omkring oss. Jag mådde betydligt bättre idag och kände mig enormt tacksam över att vara i bättre form. Det är otroligt att kroppen återhämtade sig såpass snabbt!






















Vi cyklade på den raka asfaltsvägen i gryningen och flertalet lastbilar susade konstant förbi. Borta i horisonten kunde vi skymta konturerna från bergen som sakta kom fram i takt med att ljuset spred sig över slätterna. Solen började gå upp och färgade himlen gyllene gul. Jag absolut älskar soluppgångar! Det är en magisk tid på dygnet. Stillheten och känslan av att vara först med att starta dagen. Det vackra ljuset och naturens ljud innan allting vaknat. Soluppgångar får mig att känna mig levande och ger mig hopp. Jag tänker ofta att det en ny dag som börjar. En chans att starta något nytt. Eller en chans att börja om. Försöka igen. Det är bara helt magiskt! Solen gick upp och vi stannande vid första rastplats vi passerade. Nu var det dags för frukost.



Till frukost åt vi välling, müsli, banan och mjölk och killarna höll på att kräkas av den sliskiga smaken. Mitt blodsocker låg över tjugo och jag mådde väldigt illa. Men jag tog en stor dos insulin och åt den kolhydratrika frukosten ändå. Det blev en snabb frukosten och vi var snart igång i sadlarna igen. Vi ville fram så snabbt som möjligt idag. Dagens etapp var kort och relativt enkel. Vi skulle ta oss nästan sju mil och bara klättra runt femhundra meter totalt. Vinden blåste snett bakifrån eller från sidan och det var bara att trampa på. Idag var Anders väldigt sliten och det var tungt för honom. Vi hade bättre flyt eftersom jag var i bättre form och kunde cykla hårdare än dagen innan. Dessutom började mitt blodsocker sjunka till normala nivåer runt sju igen och jag mådde bättre för varje tramptag vi tog. Det kändes som om kilometrarna flög förbi. Vi stannade med jämna mellanrum och tog korta pauser för att äta och dricka. Men mest cyklade vi på och innan klockan hann bli tio rullande vi ner i den lilla byn Nuwerus.


















Vi hade försökt boka ett av de två boendena i byn via nätet men hade inte fått bekräftat något ännu. Vi rullade ner till gästhuset och ringde på. En otrevlig dam svarade och undrade vad jag ville. Jag förklarade att vi letade efter ett rum för natten och hon svarade kort att det var fullbokat. Jag svarade lite desperat att vi hade skickat ett Mail igår. Damen svarade vresigt att hon svarat precis och sagt att allt som fanns kvar var en tältplats. Jag bad att få komma in och se på den. Hon öppnade motvilligt. Väl inne i reception förklarade hon att hon hade ett rum kvar som vi kanske kunde få plats i alla tre. Vi gick ner för att se på det. Det var ett mycket litet rum där en utav oss skulle få ligga på en madrass inne på badrummet. Men det var ett bättre alternativ än att tälta i fyrtiofyra graders värme tänkte vi. Jag gick ut för att rådfråga killarna men Rasmus hade redan cyklat till det andra gästhuset för att se om de hade något ledigt. Och de hade dem och Rasmus svarade damen kort att vi hittat ett annat alternativ. Så gick vi till det andra gästhuset. När vi kom dit möttes vi av en varm kvinna som stod med tre glas kall apelsinjuice färdig till oss. Gästhuset var otroligt fint, smakfullt inrett och ombonat och vi kände oss välkomna. Vi checkade in och fick två jättefina rum och efter en dusch beställdes en gigantisk lunch.



Nu sitter jag i skuggan på altanen med utsikt över bergen och skriver detta inlägg. I luften hänger en doft av lavendel från buskarna i trädgården och en varm vind sveper in med jämna mellanrum. Stundtals hör jag bilarna som passerar uppe på motorvägen men annars är allt jag hör fågelkvitter och knarrandet från vindhjulet i trädgården. Kvinnan som driver gästhuset kom precis förbi för en prat med mig. Hon berättade att hon flyttade hit för sju år sedan med sin man eftersom han blev sänt hit som präst. I början tyckte hon att det var svårt att anpassa sig till livet på landet så långt borta från familj och vänner. Men nu älskade hon att bo här och skulle aldrig vilja byta ut detta lugn mot stressan i staden igen. För snart ett år sedan öppnade de detta gästhus efter månader med renovering. Här har de bröllop, middagssällskap och hotellgäster. I köket jobbar hennes systerdotter och man och de är verkligen en familjekänsla över hela huset. Överallt är det rosor, hjärtan och romantiska inredningsdetaljer kombinerat med den rustika looken av husets ursprung.


Kvinnan berättade att byn sliter väldigt mycket eftersom att nittio procent lever av jordbruk men att det varit en extrem torka för sjätte året på rad nu. Det betyder att fåren dör, som är den största inkomstkällan för de flesta. Torkan har påverkat området så starkt att majoriteten överlever på grund av matstöd sänt från andra delar av provinsen. Det är konstigt att tänka på. Att en hel region nästan slås ut på grund av väderförhållanden. Det finns inget annat att leva på här. Jag känner en enorm tacksamhet för vårt liv och att vi blivit födda i Skandinavien.




Varma Hälsningar/ Susanne

Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING