• Omega

Du är inte överviktig - du är jätteviktig!


Jag har så mycket att be min perfekta operfekta kropp om ursäkt för. För alla gånger jag vände bort blicken när jag såg den i spegeln. För alla gånger jag raderade bilder på mig och mina kära tillsammans, för att kroppen inte såg ut som jag önskade - minnen raderade jag aldrig kan få tillbaka. Så här är jag, vid 32-års ålder, med två magiskt underbara söner, lyckligt gift och framåtgående. Det är dags nu. Det är dags att ge min kropp den ursäkt och kärlek den förtjänar. Älskade kropp....


....jag skäms över hur lång tid det har tagit mig att inse hur jag förstörde vårt förhållande. Jag borde ha vetat bättre till att börja med. Men första gången någon sa att vi var för tjocka var när vi bara var tio år. Vad skulle vi göra med en sådan kommentar, förutom att acceptera den som ett faktum och internalisera den? Och vi tog det till vårt ömma hjärta så mycket att ordet "knubbig" fortfarande ekar för varje hjärtslag. Sedan dess har vi borstat bort alla andra komplimanger som kommit till oss – ”Du är så smart!”, ”Du är ett så sprudlande barn!”, ”Du är väldigt bra med djur, fortsätt med det” – för allt vi letade efter var "Du är vacker."


Egentligen tar jag tillbaka det; inte vi, det var jag. När jag letade efter "Du är vacker", glömde jag att älska dig. Jag glömde att du älskade mig så mycket och jag kunde bara inte se det.


Jag gav dig inte mat på flera dagar. Jag fick dig att springa medan du fastade. Jag höll dig törstig för att få siffrorna att röra sig. Jag fick oss att göra allt detta, och så mycket annat knasigt (hej kålsoppadiet, fembitsdiet, apelsin-dieten, och allt annat tokigt som tidningarna hänvisade till att vara den nya "mirakelkuren"). Jag jagade något som jag inte ens visste att vi ville, med tankelös passion, överanstränga en redan krympande själ. Om jag gjorde det jag gjorde mot dig mot någon annan, skulle det vara övergrepp. Som sagt, jag skulle aldrig göra mot någon annan vad jag gör mot dig. Jag tog dig för given från det ögonblick jag såg dig i spegeln. Jag hatade dig och du älskade mig. Du höll mig hel, även när jag försökte knäcka dig; du höll mig vid liv, även när jag sa att jag hellre skulle döda dig. Vad jag inte kunde se på alla dessa år, blind som jag var, att du var min filt när jag var kall, min duk när jag kände mig som ett konstverk. Du tog fallet när det var jag som föll, du tog (och läkte) såren när jag skadade mig själv. De grymma och dömande saker jag sa till dig finns fortfarande kvar i mitt minne. En sång av "Du är så ful", "Vem skulle älska dig?" och "Ingen gillar dig verkligen."Jag har varit i den här ensidiga kampen så länge, och det känns som att den här kampen kan vara för evigt. Men jag är trött på att slåss mot dig. Varför kasta dessa slag när du bara absorberar dem? Varför, när jag kastar ner dig, är allt du gör att gå upp igen? När jag springer mot dig med ilska sjudande i mitt väsen, ler du bara. Varför ger du inte upp? Varför tappar du inte ut? Varför fortsätter du att vara på min sida medan du fortfarande slåss mot mig?


Så detta är min förklaring om fred. Jag viftar med den här vita flaggan och gräver ner stridsyxan. Jag är klar med att slåss mot dig. Jag har slutat vara på andra sidan dig. För jag inser nu att vi är ett. Det har tagit mig en idiotiskt lång tid att inse att vi alltid har stått på samma sida - att jag inte har kämpat mot dig, men det är du som har kämpat mot denna börda jag har burit. Du har hållit mig säker och frisk för den här ena dagen då jag har bestämt mig för att ge efter och älska dig tillbaka. Jag är så ledsen för alla dessa år. Jag vet inte hur jag ska kompensera för dem. Jag vet inte ens hur en person skulle kunna hysa så mycket hat mot sig själv. Men från och med detta ögonblick kommer jag att älska dig, och jag kommer att säga dig att jag älskar dig. Jag kommer att behandla dig som du förtjänar att bli behandlad. Ta dig ut på dejter, pryda dig med smycken du gillar, och kläder du gillar att bära. Det tog mig så lång tid att inse att "Du är vacker" som du letade efter kom från mig. Från ett jag som är du. Jag är vacker. Och jag älskar mig själv.


Jag är tacksam för att du skapat, burit och fött två fram två barn långt över fyrakilostrecket. Det har kostat dig blod, svett och tårar, att bära dessa barn för att sedan ge dem all den näring som krävs för att växa och utvecklas. Det har kostat dig nattsömn, uteblivna måltider och gråa hår. Det har skapat en stress, en hjärndimma där du bara sett till att överleva men inte längre bara för mig, utan för oss, du, jag och barnen. Du är fantastisk. Du är magisk - se vad du lyckats åstadkomma - perfektion i form av två friska pojkar. Jag vet hur mycket du led under småbarnsåren och jag är tacksam för att du tog oss igenom den resan.

Jag påminns om den varje dag, mina bröst som tycks ha fastnat i en stående hunden- position med nosen rätt ner i backen. Eller mina bristningar längs magen som vittnar om hur mycket hud det går åt att växa barn fram till vecka 42. Och vi ska inte tala om hur ofta jag utbrustit efter en nysning - fortfarande torr i trosan, det är lugnt vi kan fortsätta, på ett skämtsamt sätt för att dölja den tragik det faktiskt är att ingen tar kvinnohälsan på allvar och att våra förlossningsskador inte är prioriterade. Men du fixade det också, älskade kropp. Du läkte oss samman. Starkare än någonsin. Men jag ser din kamp, du bär ärren som vittnar om det krig du utkämpat. Och jag önskar dig inget annat än det du förtjänar mest av allt - kärlek och tacksamhet.



Så medans min kropp under årens lopp läkt mig samman från graviditeter, förlossningar, skador och slitage så sitter jag ändå med ärr så djupa att det rubbar mig. Själsligt, emotionellt och mentalt. Kroppen som organism vill överleva, den läker, sammanfogar och finner medel för att skapa något som fungerar. Men ärren i själen sitter kvar. Och inte hjälper det att normen påminner dig om att du inte faller inom ramen för vad som är normalt, fint eller attraktivt. Affischerna längs gågatan på trådsmala modeller, bruna som pepparkakor med ögonfransar som skulle gjort även Tjuren Ferdinan avundsjuk. Influensers som "glömmer bort" sina skönhetsingrepp och 3 månader senare hänvisar till att " nä men jag använder bara den här fantastiska krämen, köp den du med!". Träningsvärlden är absolut inte bättre, man har bara valt att gömma sig bakom argument man inte kan ifrågasätta. För ja, träning är bra. Träning är något alla ska ta till sig och utöva, det är bara så vi kan ha en sund och hälsosam kropp. Och när man jobbar med träning så ska man lyfta fördelarna med träning, man ska prata om hur man kan må när man är i form. Man kan absolut sträcka sig till att man kan skapa ett behov och sug efter träning. Men det är fanimej ingen ursäkt för att skapa psykisk ohälsa, bidra till ökad självmordsstatistik eller ätstörningar. Och där har alla som jobbar som personlig tränare, hittepå-tränare på SoMe och alla andra som driver med någon form av skönhetsyrken ett ansvar. Skärpning! Rannsaka dig själv, står du och flexar i spegeln för att det "känns bra" att se dig själv, sluta med det. Ställ dig frågan- varför gör du det? Jag har själv befunnit mig i den situationen där min partner speglar sig så fort tröjan åkte av, vilket sänder ut signaler i mina ögon att HUR du ser ut spelar roll. Helt plötsligt så handlade det inte så mycket om hur man mår på insidan eller bra mätvärden, utan den ytliga faktorn. Detta bollades tillbaka på mig och att bara för att jag är missnöjd med mig själv så tog jag illa vid mig i onödan. Och till det har jag bara att säga att om dina fina ord inte överrensstämmer med det du säger dig sälja och stå för - då föredrar jag att du inte säger någonting alls. Man kan inte prata om att man värnar om det inre när man tydligt lägger vikt vid det yttre. Skamligt, pinsamt och i mina ögon förnedrande för den egna personen att inte kommit längre i sin personliga utveckling. Det visar också hur lite förstående man har för personer som bär på sår som aldrig läkt, skapade av andra.


Jag hoppas att alla som sliter med vikten, eller som i mitt fall där jag har en kurvig kropp jag aldrig skulle kunna banta mig ur, förstår att det handlar om att älska sig själv. Älskar vi vår kropp, då kommer vi motionera - för att tacka kroppen för dess fantastiska arbete. Om vi älskar kroppen och vill må bra inombords - då kommer vi hedra den genom klokare val i matväg. Men vi kommer knappast ha den orken om omgivningen ska lägga skuld och skam på vårt yttre. Att utgå ifrån kärlek till sig själv och inte hat, det är nyckeln till att må bra. Både kroppsligt och mentalt. Sluta stirra dig blind på vad du "borde" vara i form av en siffra, en vikt eller klädstorlek. Du är inte överviktig - du är jätteviktig! För dig själv, för dina barn, din partner och dina vänner. Du är viktig! Och vad som är viktigt är inte att du tränar eller är smal. Det som är viktigt är att du mår bra. För när du mår bra tar du bättre beslut, får bättre vanor och därmed skapar ett bättre liv. Då kommer din vikt landa på det du mår bra av, du kommer bära tillräckligt mycket muskler för det liv och den vardag du har, och du kommer kunna äta va du vill inom rimliga gränser. Jag tror på dig. Och din kropp tror på dig. Älska dig själv!

12 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla