Ge ditt omdömmeInte nöjdInte helt nöjdBraUtmärktÄlskar detGe ditt omdömme
Kontakta oss
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon
FBE-Dark-BG-(RGB) 2.png

© 2020 by URBAN VIKING

PERSONLIG TRÄNING

En inspirerande historia om krutkärringen Tricia!


Det finns många framgångsrika människor att se upp till och jag tror att framgång betyder olika saker för olika människor. Men i min värld är en framgångsrik människa en person som lever sitt liv fullt ut och är lycklig och tillfreds med livet. När jag möter människor kan jag beundra dem för saker de uppnått, kunskap de besitter, erfarenhet de har, värderingar de lever efter eller för vilken typ av människa de är. När jag mötte denna kvinna blev jag oerhört inspirerad och jag vill berätta historien om Tricia för er läsare.


När vi kom till gästhuset och skulle checka in blev Tricia perplex. Hon förklarade att om hon vetat att vi var cyklister hade vi fått bo gratis. Sedan drog hon fram några sedlar och gav oss tillbaka pengar för vårt boende. Vi protesterade men hon gav sig inte. Jag bryr mig inte om pengar sa hon. Jag bryr mig om människor. Det är det enda viktiga.


Lite senare på kvällen knackade hon på vår dörr och frågade om vi ville stanna en extra natt helt gratis. Så kunde vi se byns vattenfall och naturen runt omkring. Hon kunde köra oss i sin bil för det kom inte på tal om att vi skulle cykla på vår vilodag. Innan hon gick gav hon mig en stor balja och en burk med salt för att jag skulle ta ett fotbad för mina svullna fötter. Och hon hade redan erbjudit oss att tvätta kläder. Samt gett oss bananer, isbitar och frågat om vi ville ha en toast. Hon gav av det hon hade. I överflöd. Till tre främlingar.


På morgonen berättade Tricia att hon blev gravid utanför äktenskap på sjuttiotalet och detta gjorde att hennes pappa förvisade henne. På den tiden var det vanligt att man lämnade bort barnet eller ljög och sa att man förlorat pappan till barnet i kriget i Angola eller i en trafikolycka. Det var en stor skam för hela familjen att bli med barn utan att vara gift. Men inte för Tricia, hon sa som det var. Hon brydde sig inte om vad andra tyckte. Och hon älskade sin dotter lika högt ändå. Sedan mötte hon sin man Nevan som snabbt tog sig till hennes dotter som sin egen. De fick en son tillsammans.

Tricia jobbade som sjuksyster och hennes man som affärsman. Han startade ett bolag med en gammal vän till dem. Men det var ingen bra kompis och snart hade han svindlat dem för alla deras sparpengar. Tricia ryckte på axlarna när hon berättade historien och inte ett uns av bitterhet fanns i hennes ansiktsuttryck. Hon berättade att hon reste till London för att jobba istället, där var punden starkare och hon kunde jobba ihop pengar till familjen igen. Det gällde att bygga upp det de hade förlorat. Hon jobbade 18 timmar om dagen på ett sjukhus. När jag såg chockerad ut spände hon sina armar i en klassiskt dubbel biceps och gjorde en Karl Alfred pose och sa ” Jag är stark” sedan skrattade hon.




När vi åt frukost gjorde hon i ordning små saker vi kunde ha med oss på vägen. Små påsar med kaffe, hembakad fruktkaka och flaskor med is. Hon gav Anders saltvatten att gurgla för hans hesa hals och när vi frågade hur hon visste att det var bra satte hon armarna i sidan och såg strängt på mig. Jag är 72 år gammal, något måste jag ha lärt mig här i livet sa hon. Dessutom växte jag upp på en farm och då lär man sig att ta vara på sig själv. När man hör och ser Tricia är det tydligt att ålder bara är en siffra. Hennes energinivå var högre än vår och vi såg henne aldrig sitta still. Det var full rulle på damen. Att driva vandrarhem när man är sjuttio plus är en bedrift om du frågar mig! Och att göra det med hennes glädje och energi dessutom. Det är imponerande!


Efter frukost packade vi det sista och Tricia tog några bilder på oss. Sedan bad hon om vår mailadress för att kunna fråga hur det går. Och med tårar i ögonen gav hon oss alla en varm kram och önskade oss lycka till. Det sista hon sa innan vi lämnade var att det alltid stod en säng klar till oss hos henne när vi än önskade att komma tillbaka. Vi var rörda. Vilken kvinna! Om omsorg har ett ansikte är det Tricias.


Hon lärde mig vilken typ av människa jag vill vara när det kommer till att bemötande främmande med ett öppet, varmt och givmilt sinne. När det kommer till att dela med sig av det man har. Och när det kommer till att vara stark och positiv, oavsett vad som händer i livet. Hon var en riktig krutkärring men med ett hjärta av guld. Det beundrar jag. Att vara hård och mjuk på samma gång. Hon skrattade mycket, skämtade hela tiden och hade glimten i ögat. För mig är Tricia en förebild jag kommer bära med mig och jag hoppas att jag påminner om henne när jag är sjuttio år.



Varma Hälsningar/Susanne