• Omega

Jantelagen- varför får vi inte vara bäst på något?

Jag tror inte det handlar om sättet jag kommunicerar på, vad jag egentligen tror på eller vad jag har för projekt i rullning. Jag tror inte det handlar om vad jag säger, hur jag gör saker eller vad jag uttrycker att jag önskar skapa. Jag kan försvara och förtydliga i en oändlighet utan att egentligen få fram ett enda ord som landar rätt hos den jag talar med. För uppfattningen om mig som person kommer alltid handla om personen på andra sidan snöret och denna personens egna rädslor, fördomar, motvilja eller trauman. Det kan också vara deras nyfikenhet, geniuna öppenhet och förståelse. Det sistnämnda är något man allt mer sällan stöter på. Varför är det egentligen så?


Vi lever i en tid av ovetskap, rädsla och ett konstant limbo av att inte veta vilket ben vi skall stå på. Känslan av att behöva välja sida, välja sin grupp, har sällan varit så påtaglig som nu. Inte ens under skoltiden då många av oss kan vittna om hur mobbning och gruppering var en del av vardagen där man tvingades att antingen välja sida eller bli kastad åt vargarna. Vi kan nog alla enas om att pandemin är det som skapat denna upprinnelse av känslostormar hos människor, men det är inte panemins fel att vi väljer att behandla varandra illa! en skulden ligger på var och en av oss som väljer att döma en annan individs val och inte gör något annat än att utöva sin rättighet att få bestämma över sig själv och sin kropp. Men pandemin är ändå inte det som fått mig att fundera här hemma på min kammare, även om jag kan se hårddragna likheter. Så vad är det då jag har klurat på i min tysta vrå?


Som de flesta i vår närhet vet så håller jag och Rasmus på att göra om hemsidan totalt, vi skapar, bygger och utökar vårt företag. Vilket är helt fantastiskt att vi faktiskt har den här möjligheten och det ä något vi hyser enorm tacksamhet över. Vi studerar, utbildar oss, jobbar på och försöker samtidigt pussla ihop ett liv i två olika länder och allt vad det innebär med barn, djur, jobb och det som hör vuxenlivet till. Vi har fått ett enormt stöd i våra projekt och idéer, människor som ställer upp, hejar på och hjälper oss. Tack till alla er - ingen nämnd ingen glömd. Och jag skulle våga påstå att i 99% av fallen så möter vi bara på kärlek. Men så är det den där enstaka procenten som bara måste få säga sin mening och få uttrycka sina negativa åsikter. Och i det stora hela så är det så sällan det sker men när det händer så blir jag ändå lite paff skulle jag säga. Inte för att jag är av åsikten att kritik inte är bra, men jag förundras över hur lite KONSTRUKTIV kritik som levereras! Det är en sak att utöva sig rätt att ha en åsikt och tycka till om saker, det har jag ingenting emot, men jag är inte av åsikten att jag har ett behov utav att höra den. Det jag däremot är intresserad utav är en typen av kritik som gör mig bättre, som vidgar mina vyer och flyttar min horisont lite längre fram. Men varför är det så svårt för människor att skilja på sak och person? Är det inte här vi egentligen har brustit totalt i både uppfostran men också samhället som helhet? Ja, det är okej att tycka och tänka - men när blev det okej att trycka ner en personlig åsikt i halsen på någon annan? Jag kan bli bestört när jag ser hur vuxna människor väljer att lägga sig i andras liv och yrkesverksamheter utan att egentligen ha några belägg, argument eller kunskap, men en åsikt har man och den skall bannemig höras! Till vilken nytta undrar jag då? Jag landar mer och mer i att man kan aldrig vinna över hatarna på "sin sida". Inte ens för att vinna dem så pass mycket över mot min sida att vi kan mötas på gränsen och konstatera att vi kan vara eniga i att vara oeniga - och vara okej med det! Men för min egen mentala hälsa och med åren som inbringar vishet och trygghet så släpper jag allt mer obehagskänslan av att inte lyckas nå fram till alla. Folk inser när de inser. När de är redo.

Så är det med allt, man ändrar inte på sitt sätt att leva och tänka förrän det blir tillräckligt outhärdligt för en själv. Innan dess kan ingen övertala en eller ens överväga att nyfiket öppna upp för att det kan finnas två sidor av ett mynt. Så jag tröstar mig med att att "hatare" och trollsvansar ändå är den målgrupp som över tid sållar ut sig själva, och lägger mitt fokus på alla dem som är intresserade i oss, det vi gör och vår verksamhet. Det kommer alltid finnas en sorglig skara som vänder ut och in på sig själva för att skapa något som inte existerar. Säger jag att man borde gå höger så ifrågasätts det varför vänster inte är ett alternativ, och skulle jag säga att personen ifråga hade rätt och att man borde gå vänster, ja då hade det också varit fel. Att göra rätt är med andra ord helt omöjligt! Om vårt företag hade granskat och människors intention faktiskt var att finna sanningen, då hade det kanske låtit annorlunda? Om människor som har åsikter om vårt äktenskap faktiskt hade intresserat sig i vår historia och umgåtts med oss för att uppleva hur vi har det tillsammans, då kanske fördomarna hade fått sig en törn. Så ja, jag förstår att det är en svår väg att gå - att söka sig mot vad som faktiskt är och existerar och inte bara den fabricerade bild vi föder vårt ego med för att inte behöva erkänna oss besegrade eller att vi haft fel. Jag slutar aldrig förvånad över hur människor som står längst ifrån oss, tycks veta mest, visst är det märkligt? Man kan alltid hitta små glimtar av saker man kan vända till något som bekräftar ens egen bias, men är det egentligen sanningen vi sitter inne med då?


Vi ser det överallt, i alla konstellationer. Ifrågasättandet, dömandet och fördomarna som haglar tätt. Det sitter så djupt rotat i oss att vi inte ser det trots att det sker rakt framför näsan på oss. Och hur skulle vi egentligen kunna se något annat än vad systemet tillåter oss? Skolan idag är enligt. min mening ett skämt. Vi lär våra barn att bli enkla knegare som ska vara stöpta i samma form, utan att sticka ut hakan och bli bättre än någon annan. Man uppmanas heller inte att förändra status quo eller ifrågasätta. Vi föds in i en värld där vi ska vara ett i den fårflock som existerar. För vem får lov att ifrågasätta den massvaccinering som pågår - då är du en foliehatt! Men vadå, får man lov att ifrågasätta varför majoriteten av alla studier görs på män, vilket har lett till att man missar en stor del av kvinnliga hjärtinfarkter då dessa skiljer sig i symptom mellan män och kvinnor? Nej, ifrågasätter du det så är du feminist och överkänslig. Men får vi lov att ifrågasätta varför samhället tycks tjäna pengar på att vi är sjuka och inte friska, och därav är allt annat än gammal hederlig A4-sjukvård kvacksalveri, hippietrams och dumheter?


Skolan lär oss att inte ställa frågor. Vi ska göra det alla andra gör. Vi ska ut och arbeta. Inte för oss själva utan för en större apparat och egentligen inte har något intresse i dig mer än att du är ett namn och ett nummer på ett papper. Om man tittar på egenskaper och tankesätt som gör människor framgångsrika - då är skolan raka motsatsen till det. Och det handlar inte om att gå emot strömmen, utan att vara öppen, nyfiken och att inte på förhand välja sida. Ju mer information man har desto klokare beslut kan man ta, men också forma starkare argument för sin sak. Men när man bara bestämmer sig för hur saker och ting är på ett emotionellt plan och står orubblig i det, utan att vara intresserad i att se saker från ett helikopterperspektiv - ja då kliar jag mig i huvudet och undrar hur det nånsin ska bli fred i världen. Men som jag var inne på tidigare, vi föds in i detta system, med ett tankesätt att allt som faller utanför normen är onormalt och dåligt. Och den här normen, vem eller vad bestämmer den egentligen? Det går en kall kår igenom min kropp i samtal med individer som uttrycker att "ja men vad jag har förstått så är det normalt att känna såhär", eller att "läkaren sa åt mig att det är normalt att ha pms och blöda såhär mycket". Jag vill bara ruska om personen framför mig och ge en kram och förklara att NEJ det är inte normalt! Det vi i samhället kallar normalt är ett utfall av den dåliga allmänna hälsa vi har. Om vi bor i ett land när majoriteten av befolkningen är överviktiga så kommer våra hälsoparametrar ändras efter "deras normala" och allt som egentligen är normalt, förskjuts och blir onormalt. Om majoriteten av kvinnor har blödningsrubbningar som en effekt av preventivmedel, så då ÄR det ju normalt utifrån statistiken, men det innebär inte att det är så det ska vara, det ÄR INTE normalt. Men vi sätter oss själva i ett tillstånd där det onormala blir normalt och det blir en måttstock man utgår ifrån. Detta är i min mening vansinne!


Jag mår så dåligt över vad samhället gör med oss. Jag blir arg, besviken och rakt av förbannad. Jag får en överväldigande behov av att dra mig undan, och försvinna från ekorrhjulet. Att inte bidra till denna osunda trend som sätter ärr i oss alla. Och i den bransch jag valt att jobba inom så är det en enorm balansgång, där jag å ena sidan är tacksam över att kunna hjälpa människor i nöd, sorg och svårigheter. Att kunna ändra något destruktivt till något fint och fungerande och inte bara släcka bränder utan gå till botten med problemet och faktiskt vräka den där pyromanen som bor inom oss och sätter fyr och eldar på våra mest smärtsamma känslor och trauman. Vi ser på vår verksamhet som en helhet, där man inte bara kan fixa det ena utan att kika på alla andra aspekter i livet också. Om man vill träna och har ett mål med det, då är det viktigt att man gör det av rätt anledning, vilket kan vara att man vill ha en bättre hälsa, bli starkare och skadefri, sova bättre och ha en bättre fysiologi. Om man vill ha stöd med den mentala aspekten så måste man kanske också kolla på saker som trampar in på träning och kost. Man kan oftast inte stirra sig blind på bara en aspekt, utan allt går hand i hand med varandra. Och vad som har varit otroligt viktigt för mig är att varken jag eller Rasmus ska bidra med den hets som råder i samhället. Ingen ska komma till oss och känna att vikt är ett problem, eller att man. måste vara smal. Ingen ska känna att man måste vara mentalt stark eller ha alla svaren. Hos oss är det en plattform för att få vara precis hur man vill, när man vill och få förändras på det sätt man önskar - när man är redo.


Jag vet vem jag är, jag vet vad jag står för. Jag vet vem min man är, hans värderingar, hans historia och vad han innerst inne tycker och tänker. Jag vet vad vi två tillsammans är och skapar och vad vårt företag och vår produkt kan göra för människor som är beredda och villiga att möta sina demoner och göra upp en gång för alla. Vi på Urban Viking är inte för alla, och det säger jag med stolthet. Alla är välkomna och inkluderade, men jag vet också att en del kommer känna att det inte är något som passar deras behov, och det förstår jag. Vi kräver mycket av våra klienter, vi håller dem ansvariga inför sig själva, sina mål och sitt ord. Och det är inte alla som är redo att möta sig själv i ljuset av sanningen av sina handlingar och beteenden. Inte heller är det alla som har den mentala styrkan för att bygga den karaktär som krävs, men man är alltid välkommen tillbaka när man har det. Jag brukar säga till mina barn att man kan aldrig trycka igenom en fyrkantig kloss genom ett runt hål. Det finns en plats och öppning för oss alla där vi passar in helt perfekt- men man måste sluta försöka ändra och anpassa sig för att passa in på en plats som inte är skapad för en. Likaså måste man sluta vara så rädd för att inte falla slav under jantelagen. Man får lov att säga att man är duktig. Man får lov att känna sig stolt, uttrycka vad man är duktig på. Och ja, man får lov att tjäna pengar och prata om det. Och faktiskt så är det helt okej att tjäna pengar på det man är duktig på även om andra inte ser värdet i ens arbete. Varför ska jag inte få betalt för de tjänster jag erbjuder? Samtalsterapi är så mycket mer än att "bara prata". Det är år av utbildning, erfarenhet och ständig jakt på kunskap utifrån vad ny forskning visar. Att arbete som personlig träning är mer än att bara stå brevid och peppa och räkna kalorier. Jag gläds så med alla som känner längtan efter kunskap och lägger tid och pengar på att utveckla sig så pass att denna kunskapen senare kan föras vidare till exempelvis mig, där jag kan lägga en minimal summa i jämförelse. Vi säljer inte produkter - vi säljer färdigheter, kunskaper, insikter och optimal hälsa. Medans Big Pharma tjänar storkovan på att vi är sjuka, vi har läkare som lär sig att medicinera ett redan sjukt tillstånd istället för att utbilda och förebygga, vi har ett samhälle som föder många munnar genom trender i form av det senaste kosttillskottet, ett extradämpad sko, massagepistoler och silikoninjektioner - vad händer egentligen med oss? Är det så himla fel att stanna upp och bara ifrågasätta sig själv, sin omgivning och de val vi tvingas in i både medvetet och undermedvetet?


Jag är av åsikten att alla ska få leva i frihet, oavsett vad frihet innebär för den individen. Men jag ogillar starkt känslan av att andra ska tala om för mig vad MIN frihet ska innebära. Och inte heller uppskattar jag att andra ska sätta upp ramar för hur långt min frihet ska få sträcka sig över landsgränser, officiella ställningstaganden eller publika uttalanden. Jag tycker mig också se en trend att vi inte längre förstår skillnaden på vad som är okej när det kommer till hur mycket press vi lägger på andra människor, enbart utifrån att vi tycker olika. Jag har en relativt regntät kappa när det kommer till andras haglande åsikter om mig, mina val och åsikter. Jag har landat i att det inte kommer spela någon roll hur mycket jag utbildar mig, vad jag jobbar med, hur mycket jag än försöker möta motparten - jag kommer aldrig helt räcka till för vissa och till dessa har jag bara en sak att säga - det är du och inte jag min vän. Och det är en frihet i sig, att inse att ibland handlar det mer om personen som ger dig motstånd, och det har ingenting med dig själv att göra.

Jag är tillräcklig. Jag är duktig på det jag gör. Jag är en bra mamma. Jag är en bra fru. Jag är en omtänksam vän. Jag är den jag är. Och jag är där jag ska vara och hör hemma.

Och det är något vi alla behöver bli bättre på att säga till oss själva. Vi är alla bra som vi är. Och vi behöver inte döma andra för deras val, deras framgång, eller deras sätt och rättighet att utöva frihet på. Vi har ett enda liv, och sen är det slut. Aldrig mer. Bara borta. Så kan vi inte få leva som vi vill under den tiden och vara snälla mot varandra?






5 visningar0 kommentarer